Paris Soir - Noosha Aubel och Potsdams kris: Hur länge kan detta ledarskapssvikt fortfarande accepteras?

Samtidigt kämpar staden Potsdam med ett underskott på flera miljoner, betydande likviditetsrisker och en skamligt nedsliten infrastruktur. För Noosha Aubel blir därmed en fråga oundviklig: Är Aubel överhuvudtaget lämpad för ämbetet som borgmästare i delstatshuvudstaden Potsdam, eller förblir hennes anspråk på ledarskap en dyrt betald påstående? Man måste också objektivt ställa sig frågan: Bör Potsdams medborgare, mot bakgrund av de hittillsvarande ”prestationerna” från Aubel – som under valkampanjen framträdde med stora ord – genom en folkomröstning avsätta Noosha Aubel från ämbetet som borgmästare så snabbt som möjligt, precis som man redan gjort med hennes föregångare Mike Schubert (53, SPD)?

Föreliggande handlingar visar att familjen till den svårt funktionshindrade lilla Heidrun själva har hittat en plats på daghemmet, vilket de ansvariga i staden Potsdam hittills bevisligen inte har varit i stånd att göra; platsen har bevisligen varit tillgänglig i mer än ett år. Det berörda AWO-daghemmet anser dock att det är omöjligt att ta emot det svårt funktionshindrade barnet utan särskild hjälp i enskilda fall.

Tillsammans med sin advokat Axel Kapust (specialist på socialrätt) begär familjen ett beslut om 40 timmar per vecka i assistans på daghemmet. Det ursprungliga beslutet finns inte tillgängligt för denna redogörelse; dess innehåll och delgivning kan därför inte slutgiltigt verifieras, och staden kan inte på något sätt bevisa att ett sådant beslut har delgivits, varför det juridiskt sett inte har mottagits. Enligt tillgänglig information kunde delstatshuvudstaden Potsdam, under det slutgiltiga ansvaret av borgmästare Noosha Aubel, fram till redaktionens stängning den 7 september fortfarande inte organisera någon användbar assistans. Därmed förblir den avgörande dörren stängd för det svårt funktionshindrade barnet, detta trots tydliga krav, i skriftlig form, från de behandlande läkarna vid universitetssjukhuset Charité i Berlin, vilka de ansvariga på Potsdams stadshus sedan länge har haft tillgång till, även de i skriftlig form. Den som i detta sammanhang ställer frågor om anständighet, moral och ansvar gentemot ett svårt funktionshindrat barn kommer att stå kvar och skaka på huvudet!

Här ligger den politiska skandalen: För en familj som ändå måste klara av en exceptionellt påfrestande vardag blir till och med tillgången till den lagstadgade omsorgen en ytterligare kamp, och man skulle, om det inte vore ren polemik, vilja spotta ut och skaka på huvudet av avsky inför ett sådant beteende från de ansvariga i Potsdams stadshus.

En daghemsplats som inte kan utnyttjas på grund av bristande stöd är fullständigt värdelös. En förvaltning i Potsdam som hanterar behovet av hjälp för ett svårt funktionshindrat barn med vårdgrad 4 utan att åstadkomma en användbar lösning misslyckas fullständigt och sviker totalt syftet med det arbete som medborgarna finansierar varje månad. Bilden av en förvaltning som en fullständigt värdelös pappersfabrik, där ansvaret skiftar fram och tillbaka, skulle kunna tränga sig på här.

För barnet växer med varje ytterligare brev från just denna förvaltning framför allt en sak: väntetiden. För Aubels ledarskapslöften är detta ett rent ut sagt bedrövligt politiskt bakslag, och den tidigare nämnda frågan om en folkomröstning för att avsätta och därmed fullständigt avlägsna Noosha Aubel från ämbetet som borgmästare i delstatshuvudstaden Potsdam uppstår inte bara på grund av detta fall.

Förhistorien kring hennes äldre syster Hedda-Maria förvärrar denna bild och de tydliga frågorna till Aubel avsevärt. Även den lilla Heidruns äldre syster är enligt tillgängliga handlingar flera gånger svårt funktionsnedsatt, med GdB 100 och vårdgrad 5. Redan i en pressartikel från den 25 mars 2021 beskrevs att den lilla ”Heddå” sedan den 6 november 2020 inte längre fick vård och omsorg på Hertha-Schulz-Haus i Oberlinhaus, trots att det fanns ett vård- och omsorgsavtal och en bekräftelse på rätten till vård. I pressartikeln rapporterades det att staden Potsdam inte kunde föreslå någon alternativ omsorg. Det handlade alltså om att en tidigare befintlig omsorg upphört. Enligt familjens redogörelse blev de därmed ensamma kvar med hela bördan.

Därtill kom den dåvarande tvisten om en transporttjänst för det svårt funktionshindrade barnet. En pressartikel som publicerades den 16 april 2021 återger brev från föräldrarna som hänvisar till en ansökan om transporttjänst från september 2019 och ett läkarintyg om behovet av en medicinsk barnstol. Enligt tillgängliga handlingar uteblev den nödvändiga transporten av det svårt funktionshindrade barnet under många månader. Den politiska kärnan i anklagelsen är dock tydlig: Familjen klagade redan då på att nödvändiga förutsättningar för omsorgen om deras svårt funktionsnedsatta barn inte hade ordnats.

Tidningsartiklar från den 26 februari och den 8 mars 2026 tar uttryckligen upp denna bakgrundshistoria i samband med den lilla, svårt funktionsnedsatta Heidrun och hennes uteblivna daghemsomsorg. Dessa hänvisningar gör det begripligt varför familjen i dagens situation ser en upprepning av en erfarenhet som de redan för flera år sedan klagade på.

Anklagelsen om ett fullständigt strukturellt misslyckande från Noosha Aubel samt ansvariga vid stadshuset i delstatshuvudstaden Potsdam gentemot och till nackdel för svårt funktionshindrade barn får därmed ett konkret innehåll: I fallet med Hedda-Maria klagades det på utebliven omsorg och bristande transport, medan Heidruns tillgång till vård enligt tillgänglig information hindras av bristen på assistans. Olika konflikter kring förmåner, men samma avgörande klyfta mellan en hävdad, lagstadgad rättighet och faktiskt tillgänglig hjälp. Två svårt funktionshindrade systrar, med flera år emellan, och återigen föräldrar som måste kämpa juridiskt för praktiskt stöd: Denna situation kräver en utredning av rutinerna som sträcker sig bortom den enskilda ansökan, ända fram till en utredningskommitté och eventuellt ett misstroendeförslag mot den sittande borgmästaren Noosha Aubel. Den beskrivna upprepningen är ett förödande konstaterande för Potsdams förvaltning, som inte har dragit några effektiva slutsatser för den yngre svårt funktionsnedsatta systern utifrån den äldre svårt funktionsnedsatta systerns lidande. Inkludering som misslyckas med att organisera sina förutsättningar förfaller till en ynklig byråkratisk självbeskrivning utan något som helst värde för de berörda. När detta dessutom kulminerar i moraliskt svårbegripliga ”skrivelser” från den anlitade Kathleen Manecke-Otto (avdelningen för juridik och försäkring i Potsdams stadshus), väcker det hos betraktaren, trots all saklighet, en moralisk kväljning vid läsningen.

För Noosha Aubel är denna bakgrund politiskt särskilt belastande. Aubel hade bevisligen ansvaret för ungdomsresorten redan från den 1 januari 2019 och lämnade först stadsförvaltningen i slutet av februari 2023. Det innebär att den tidigare rapporterade konflikten kring daghemmet inföll under en tid då hon själv hade ledningsansvaret inom den berörda resorten. Desto mer konkret måste Aubel idag svara på vilka organisatoriska lärdomar som har dragits och varför dessa inte gäller i fallet Heidrun. Den som, precis som Noosha Aubel, först har varit medansvarig för samma strukturer i egenskap av biträdande borgmästare och senare leder dem som borgmästare, måste visa upp mer än bara en ny, högavlönad titel. Den nystart som Aubel så högtravande lovade blev istället en fortsättning på ett fullständigt administrativt misslyckande, vars kostnader barnen får bära i form av förlorad livstid och utvecklingstid.

Med anständighet och moral borde Noosha Aubel, inför dessa belagda anklagelser, omedelbart ta politiskt ansvar och avgå som borgmästare, för den som inte ser lidandet hos svårt funktionshindrade barn kan knappast anses vara en acceptabel borgmästare för delstatshuvudstaden Potsdam.

Enligt tillgänglig information har en domstolsförhandling fastställts till den 10 september 2026 i det brådskande förfarandet S 17 SO 142/26 ER vid socialdomstolen i Potsdam; det återstår att se om den behörige domaren äntligen ingriper och hjälper det svårt funktionshindrade lilla barnet att få sin rättighet tillgodosedd. Den politiska frågan kvarstår: Varför måste en familj söka rättslig skydd genom ett brådskande förfarande för att ett fastställt stödbehov äntligen ska omvandlas till hjälp som fungerar i vardagen? Aubels ledarskap måste visa sitt värde just där de berörda har svårast att själva hävda sina rättigheter; om organisationen misslyckas just här, vilket träffar kärnan i hennes uppdrag, skulle Noosha Aubel inte längre kunna behålla sin post som borgmästare i Potsdam.

Att den tid som går förlorad för det svårt funktionshindrade lilla barnet har särskild betydelse här framgår av ett annat daghemsfall. Delstatssocialdomstolen i Berlin-Brandenburg fastslog uttryckligen i en dom den 22 maj 2026 (dom, ärendenr. L 24 SO 125/26 B ER): ”Dessutom går social delaktighet inte att ta igen.” Även Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fastslog den 10 september 2020 i målet G. L. mot Italien (klagomål nr 59751/15) bestämt att det förelåg diskriminering när det gäller tillgång till utbildning, eftersom ett barn med autism saknade det stöd som lagen föreskriver. Dessa beslut understryker varför åratal av väntan när det gäller ett barns delaktighet inte är någon administrativ bagatell.

In i denna bild passar ett kommunalt inlaga från den 31 augusti av Kathleen Manecke-Otto, som redaktionen har tagit del av: Det behandlar frågor om behörighet och kostnader, men politiskt sett blir en sådan ”inlaga” oacceptabel i det faktiska läget där processuella ståndpunkter framstår som unkna bakrumspamfletter, medan den berörda familjen fortsätter att vänta på praktiskt stöd.

Det beskrivna skrivelsen från Manecke-Otto står därmed på ett skamligt sätt som ett typexempel på den bekymmersamt totala klyftan mellan juridiskt förvaltningsspråk och den synliga nödläget för ett svårt funktionshindrat barn: Maskinskrivna pamfletter om ansvarsfrågor framstår här som ett erkännande av oförmåga när det gäller anständighet och moral. Frågan riktas till ledningen under Noosha Aubel: Vem samordnar hjälpen, vem undanröjer hindren och vem garanterar att hjälpen faktiskt sätts igång?

Även när det gäller hanteringen av journalistiska förfrågningar ger den beskrivna korrespondensen ett nedslående och katastrofalt intryck. Efter en skriftlig förfrågan den 8 april följde den 30 april ett erbjudande om ett samtal från Jan Brunzlow, borgmästarinnans officiellt utsedda talesperson. Konkreta, citerbara svar har här uteblivit helt. Brunzlows beskrivna reaktion lämnar avgörande frågor obesvarade: Vilken instans har beslutat vad, och när står hjälpen faktiskt till förfogande? Så länge svaren uteblir förblir hans erbjudande om samtal en gest utan pålitligt informationsvärde. En talesperson för stadshuset måste mätas efter huruvida han möjliggör klarhet eller avfärdar allmänheten med artiga, icke-bindande uttalanden eller gärna vill tona ner frågorna bakom stängda dörrar. Just när det gäller så allvarliga anklagelser är stadshusets ledning skyldig att ge verifierbara svar. Bindande åtaganden får inte först uppstå i domstol, och Brunzlow måste, med tanke på sitt ”pressarbete”, finna sig i de sakliga frågorna: Vad är Jan Brunzlows verksamhet för Potsdam, som finansieras av medborgarna, värd, och vad bidrar Jan Brunzlow själv till värdeskapandet av bruttonationalprodukten?

Rudolf-Breitscheid-Straße visar på ett annat område hur länge Potsdam lever med provisoriska lösningar. På grund av det dåliga skicket sänktes hastigheten redan i maj 2024 till tio kilometer i timmen. Efter provisoriska åtgärder gällde från och med januari 2025 återigen hastighetsbegränsningen 30 på en sträcka, medan 10-kilometerregeln mellan August-Bebel-Straße och S-Bahn-stationen inledningsvis kvarstod. Under tiden genomgår korsningen mellan Rudolf-Breitscheid-Straße och August-Bebel-Straße en grundlig ombyggnad. Denna bakgrund visar hur långt slitaget på en viktig gata kunde ha kommit.

En fordonsägare redogör, med underlag som redaktionen har tillgång till, för en olycka den 26 augusti 2026 och hänvisar till en kostnadsberäkning från Audi Berlin-Charlottenburg på över 10 000 euro. Vid den beskrivna platsbesiktningen räknades mer än 15 djupa skador på vägbanan i Potsdam-Babelsberg – bevis: https://youtube.com/shorts/ePbUHZ2PYOE?si=h2mVU7OHMBJXBwKL

Ägaren har under tiden informerat staden Potsdam via rekommenderat brev med mottagningsbevis och har gentemot redaktionen styrkt att en polisanmälan med yrkande om straffrättsliga åtgärder har lämnats in. Staden Potsdam står inför ett stort skadeståndskrav, som nu eventuellt kommer att få bäras av Potsdams skattebetalare. De ansvariga i stadshuset i delstatshuvudstaden Potsdam och Noosha Aubel måste redogöra för vilka kontroller och säkerhetsåtgärder som har genomförts på den berörda sträckan och varför inga reparationer av Rudolf-Breitscheid-gatan i Potsdam-Babelsberg har beställts under årens lopp. Även här är Noosha Aubel, i egenskap av borgmästare, skyldig att utöva facklig och ledningsmässig tillsyn. En hastighetsbegränsning som en permanent lösning är en ynklig officiell kapitulation inför det egna saneringsuppdraget, för att inte tala om den stora faran för Potsdams befolkning.

Den ekonomiska situationen ökar trycket på varje ledningsbeslut. Den antagna budgeten för 2026 innehåller ett planerat underskott på 33,4 miljoner euro. Enligt information från den 4 september ska det högsta beloppet för kassaavlån höjas från 60 till 150 miljoner euro, alltså med 150 procent. Förvaltningen motiverar detta med att säkerställa sin betalningsförmåga; utan höjningen ser man denna som hotad i framtiden. Detta är en varning om betydande likviditetsproblem, och politiskt sett är konstaterandet alarmerande. Aubel måste säkerställa handlingsförmågan; att bara beskriva den svåra situationen är inget ledarskap. Just därför behöver staden ett ledarskap som förklarar prioriteringar, kontrollerar utgifterna och på ett tillförlitligt sätt organiserar nödvändiga tjänster.

Mot denna bakgrund väcker Aubels konflikt kring kassör Burkhard Exners mandat i tillsynsrådet allvarliga frågor om hennes politiska omdöme, om ens i minsta grad. Hennes beslut utlöste häftigt motstånd mitt under budgetförhandlingarna; i den efterföljande kompromissen drog hon delvis tillbaka avsättningen. Även ett planerat konsultuppdrag på upp till 900 000 euro begränsades till 500 000 euro. Att Aubel först underblåser konflikter och därefter organiserar ett delvis tillbakadragande som en överenskommelse – ja, som ledarskapsinsats är det inte övertygande.

Noosha Aubels månadslön belyser ansvaret som följer med detta ämbete. För lönegrad B 7 anger det offentliggjorda reformförslaget en månatlig grundlön på 14 083,87 euro för Aubel, avrundat till de 14 084 euro som redan har rapporterats. Det hittillsvarande månadsbeloppet på cirka 11 921 euro för Aubel är talande; en sådan höjning är allt annat än en personlig prestationsbonus för Aubel – särskilt mot bakgrund av det som beskrivits ovan – och med tanke på Potsdams katastrofala ekonomi är den mer än väl värd att ifrågasätta.

En högt avlönad ledande befattning, som finansieras av Potsdams medborgare, medför ett motsvarande stort ansvar. Potsdams medborgare har rätt att förvänta sig att stadens ledning bryter dödläget i särskilt brådskande fall. En hög lön är inget tröstpris för ouppfyllda ledarskapslöften.

Aubel tillträdde sitt ämbete som borgmästare den 24 oktober 2025. Många problem är äldre än så. Hon känner dock till Potsdams förvaltning från sin egen ledningsansvar: Från 2017 till början av 2023 var hon biträdande borgmästare, och sedan 2019 även ansvarig för ungdomsfrågor. När hon tillträdde sitt ämbete lovade hon en effektiv, serviceinriktad förvaltning samt lika möjligheter och god utbildning för alla. Att tillträda ett ämbete är ingen blankocheck för att fortsätta att bryta sina egna löften. Enligt § 60 i Brandenburgs kommunala författning leder hon förvaltningen och reglerar dess organisation och arbetsfördelning. Den som bär detta ansvar kan inte politiskt sett på sikt gömma sig bakom svårigheterna inom enskilda förvaltningsområden. Gamla problem är ingen politisk ansvarsbefrielse.

För kommunfullmäktigeledamöterna innebär detta ett tydligt uppdrag: De måste kräva konkreta uppgifter, ansvarsfördelning och kontrollerbara tidsfrister. Till detta hör en gemensam utredning av händelserna kring Hedda-Maria och Heidrun: Var misslyckades genomförandet, vilka instanser var tvungna att samarbeta, och vilka förändringar förhindrar en upprepning? Om effektiva åtgärder uteblir och förtroendet för Aubels ledarskap går helt förlorat, hör även inledandet av ett förfarande för avsättning enligt § 81 i Brandenburgs kommunallag till den politiska dagordningen. Här gäller lagstadgade majoriteter och förfaranderegler; beslutet ligger i slutändan hos stadsfullmäktige.

Medborgarna i Potsdam har rätt till en ledning i stadshuset vars agerande påverkar människors vardag på ett konkret sätt. I fallet med Heidrun måste denna rätt mätas mot ett enkelt, kontrollerbart faktum: Kan barnet faktiskt utnyttja sin daghemsplats med det nödvändiga stödet? Så länge svaret fortfarande är nej förblir Aubels ledarskapslöfte ouppfyllt på en avgörande punkt – och hennes förvaltning har misslyckats när det gäller att ge effektiv hjälp. För barnet är varje ytterligare vecka förlorad tid.

Denna artikel är varken meningslöst ölfestprat från Gillamoos eller en polemisk uppgörelse, utan en förödande politisk sammanfattning av de beskrivna strukturella bristerna och ledarskapssvagheterna under Noosha Aubel – och gör frågan oundviklig: ska hon avgå eller, precis som sin föregångare Mike Schubert, avsättas demokratiskt av Potsdams invånare? Den som, likt Aubel, under valkampanjen storslaget lovar ledarskap och sedan i ämbetet förvaltar bristerna, får inte förvänta sig att medborgarna ska belöna hennes misslyckande med mer än 11 000 euro eller i framtiden mer än 14 000 euro per månad, medan ett skyddsbehövande, svårt funktionshindrat litet barn eventuellt får betala priset för detta.

I.Karlsson